I bland kommer känslorna över mig som bara den. Då skriver jag. Min son, Oliver, är snart 6 år och har HFA (högfungerande autism).

Varför vara som alla andra?

(Skrivet ur min son, Olivers, perspektiv.)

Varför ska jag vara som alla andra när jag kan vara som mig?

(Jag är ju så underbar!)

Varför ska man prata med folk man inte känner?

(Jag har ju fått lära mig att INTE göra det, förvirrande värld)

Varför ska man prata när man kan hävda sig på högre nivåer?

(Man kan inte alltid rå för sina skrik)

Varför ska man gapa hos tandläkaren?

(Jag känner ju inte honom!)

Varför måste man tycka om allt man får i present?

(Jag har ju fått lära mig att visa vad jag tycker och tänker)

Varför måste alla människor röra vid mig så ofta?

(Jag tycker liksom inte om närkontakt)

Varför finns det så mycket konstiga ord & uttryck?

(Stor värld med alldeles för många komplicerade ord)

Varför tittar folk på mig när jag skriker och är ledsen?

(Jag hävdar mig ju bara på mitt vis)

Varför tittar folk när jag och mamma pratar med våra händer?

(Teckenspråk är också ett språk, är det konstigt?)

Varför tror folk att jag är ouppfostrad?

(Jag är ju bara extra unik)

Varför är jag så speciell?

(För det är så det känns i min lilla kropp när folk gör allt ovanstående...)

Varför ska jag vara som alla andra när jag kan vara som mig?

(Jag är ju så underbar!)