Dagen i dag började med att maken fick sovmorgon och jag skjutsade barnen till deras mormor. Hon tog dom till Barnens lekland. Det gjorde dom ingenting, de har SÅÅÅÅ kul där! I 3 timmar leker barnen medans de vuxna sörplar kaffe och bläddrar i tidningar.

Och vad gjorde vi? Jag plockade av, vi handlade, var ute med hunden och bara tog det lugnt. Uff vad det var behövligt! Nu har barnen lagt sig och vi ska sätta på en film.

I kväll ska Alexander på poolparty för första gången. Innan hette det barnkalas... Mina barn börjar bli stora! Hoppas han får det kul i kväll mellan 18:00 - 22:00.

Tredje barnet av tre under utredning. Ska man vara tacksam? Glad? Ledsen? Uppgiven? Hur ska man känna? Vad är normalt att känna? KAN jag inte få "vanliga" barn?? Varför blir (ev.) ALLA mina barn npf-iga? Det är tungt, sorgset och allmänt drygt. I bland skäms jag för att säga att vi varit på habiliteringen. Förnjudna känslor, jag vet. Ungefär som att önska sig en pojke om man bara har flickor och vice versa. Men jag känner vad jag känner och kan inte styra det. Tyvärr.

Hur ska jag klara dagarna om även min prinsessa får diagnos? Ja, det ÄR samma barn, jag vet. Men stämpeln då. Den känns. Som att ta en trubbig virknål och sticka över hela min kropp. Jag blöder. Jag gråter. Jag har ont. I min själ. I mitt huvud. Ja, nästan överallt. Jag värker. Jag domnar bort. Jag somnar. Snart. Orkar inte ta mig upp till ytan för att andas. Luften är slut. Den har gått ur mig totalt. Men med fokus på en sak; FIXA DET OCH ANDAS. Fixa det och andas. Fixa det och andas..... Ungefär.

Japp, snart är man väl färdigpackad. Inför semestern.  Barnen åker till mamma i morgon och lördag och söndag ska ägnas åt att städa hela huset så det ser bra ut innan vår "gäst" flyttar in och tar hand djuren. Magnus lillebror, Marcus, ska bo i vårt hus medan vi är på semester i en hel vecka. Fast på lördag kväll pausar vi för en välbehövlig grillkväll med syrran och hennes äkta hälft! Det blir väl att städa och tvätta på lördagen och packa på söndagen. Måndag förmiddag hämtar vi barnen hos mamma och åker på... SEMESTER!!!!!!!

tills vi är i stugan! LÄNGTAR så jag blir tokig! Barnen också. Så här ser stugan ut, supernice:

Vi har skaffat en liten hund, Mysan. En renrasig cocker Spaniel med stamtavla, vaccinerad, chippad och allt. Hon är jättesnäll, skäller inte, bits inte och hon älskar mat!  Hon är snart 6 år och hon och katterna kommer bra överens, jättekul! Jessica & Dejan; ni får träffa henne på lördag.

Mysan ute i vår trädgård.

Min dotter och min man på stranden för några dagar sen.

Alicia och Luddea sover... Var god stör ej...

Alicia lärde sig simma bröstsim när vi var och tältade, i måndags! Med armpuffar, men ändå! Tittade på en groda och simmade! 5 år, helt otroligt!!!

Simmerskan!

Denna krabaten lärde min dotter att simma. Ja, en del av äran får han i alla fall.